Då jag hade slarvat med förberedelserna inför mina två senaste långpass och dessa hade slutat i misär och icke acceptabelt socialt beteende såg jag till att vara väl förberedd inför dagens drabbning. Kolhydratladdning kvällen innan i form av Vitargo och en och en halv liter vatten på morgonen innan jag gav mig iväg.
Vättskebältet var laddat med sportdryck och RedBull och jag tog även med mig en extraflaska med vatten för alla eventualiteter. Planen var att springa bort till Västerbron och där köra fem varv på rundan jag brukar kalla Västerbrokringlan. Rundan är fem kilometer vilket skulle ge 25 km plus tur och return Sjöstaden, någonstans runt 36-37km totalt.
De sista två varven var tänkta att gå i marathonfart (4min/km) vilket ger lite extra krydda åt långpasset.
Kroppen var inte i närheten av ha vaknat när jag gav mig i väg så efter ungefär 500 meter ville jag vända hemåt och strunta i de här dumheterna. Som tur vad hade jag bokat sällskap i form av kollegan J så det alternitivet var inte ett godkänt alternativ. Vis av liknande pass var jag även ganska säker på att känslan av bottenlöst obehag skulle gå över.
Känslan var dock kvar när jag mött upp med J och jag kände att jag var rätt uselt sällskap då jag inte orkade prata på som jag brukar, det kanske i och för sig enbart J uppfattade som positivt. Vi joggade i vilket fall som helst bort till Västerbron. Väl framme satte vi igång med att mata kringelvarv.
Under första varvet kändes det redigt segt och jag längtade tills kroppen beslutade sig för att vakna till liv. På andra varvet visade sig J vara en trollkarl då han helt plöstligt ur tomma intet hade trollat fram en sportdrycksflaska. Den hade tydligen fått plats i hans lilla väska han hade med sig vilket jag fortfarande har svårt förstå hur det var möjligt. Jag blev i alla fall på väldigt gott humör över situation, ja jag är lättroad, så nu började det äntligen kännas som om jag vaknat till liv. Lite drygt 60 minuter in i passet.
Andra varvet var också raskt avklarat och nu var det bara ett varv kvar tills den riktigt prövningen skulle börja. På tredje varvet höjdes koncentrationen och vi konstaderade att vi skulle springa efter egen förmåga och inte vänta in den andra om någon släppte. Strax innan den tredje varvning drog jag i mig en RedBull och så bar det av.
Jag kände att J var bra mycket piggare än jag så släppte honom direkt. Jag bestämde för att inte titta på klockan någon gång under varvet utan enbart vid varvning.
Varvet börjar på Södermalmsidan av Västerbron och går på följer Stockholm Marathonbanan ända ned till Rålambshovsparken. Innan man lämnar Rålis så svänger man 90 grader tillbaka mot Västerbron och under densamma. Sen fortsätter man en bit till och springer upp längs med Ryska ambasaden förbi DN-skrapan och tillbaka på Västerbron igen.
Backen längs med Ryska ambasaden är brant och hyfsat lång vilket gör den till varvets jobbigaste del, speciellt när man försöker hålla hyfsad fart. På första snabbvarvet är jag väldigt nära att få mjölksyra i backen och måste slå av takten ganska markant. Något som är positivt med det branta partiet är att Västerbrons lutning känns väldigt överkomlig så här kan man ta ut steget igen. Sen är det utför sista kilometern där man kan återhämta sig och rulla på rätt bra.
Första varvet klockar jag på 20:23 vilket känns helt enligt plan. Det är lite långsammare än marafart men med tanke på varvets karaktär är det godkänt. Nu börjar det kännas motigt och jag får samla kraft för att inte vika ned mig. Jag är klart besvärad av ansträngningsgraden, vilket är helt rimligt, men likväl jobbigt. I ambasadbacken känns det nästan som jag står still och jag kan inte ta ut steget på samma sätt utför som på första varvet. Jag springer ändå andra varvet på 20:40 vilket kanske var en aning långsamt men ändå gör mig riktigt nöjd.
J har visat vilken kanonform han är i och sprungit båda snabbvarven på 39:45. Grymt starkt! Hemjoggen är sen faktiskt inte så besvärlig som jag förutspått, förra året när jag körde det här passet hade jag inget minne av hemjoggen, utan går förhållandevis lätt.
Väl hemma är jag fantastiskt nöjd över passet och över att sista långpasset innan Stockholm Marathon är avklarat. Fyra veckor kvar nu!
