Fyra minuter. Jag har under våren varit besatt av fyra minuter. Anledning är att jag vill springa en kilometer på precis fyra minuter och sen göra det igen och igen 42 gånger i rad. Lyckas jag med det så avlägger jag maratondistansen på 2 timmar 48 minuter och 47 sekunder.
Ett problem är att jag på träning tycker att det är jäkligt jobbigt att springa kilometer på kilometer i fyraminutersfart. Upp till en mil funkar det hyfsat men sen blir det plågsamt. Det talar såklart mot att jag skulle försöka mig på att springa drygt fyra mil i den farten men jag har lärt mig att vid tävling är det något helt annat.
Jag försöker därför springa så lite som möjligt i fyraminutersfart på träning eftersom det sänker självförtroendet rejält. Springer jag snabbare är det såklart också jobbigt men då har jag ursäkten att jag just sprang snabbare och springer jag långsammare så är det inte jobbigt helt enkelt.
De sista veckorna innan loppet är det dock väldigt lämpligt att springa några pass i sin tänkta fart så man får en känsla för farten. I år minimerade jag dessa pass till tre stycken, ett på 30 minuter, ett på 20 minuter och ett på 10 minuter. 30-minuters passet kändes helt ok men de övriga kändes som jag fruktat: alldeles för jobbiga!
Nu brukar det vara så att om genrepen går dåligt så bådar det gott för själva loppet så jag valde att ignorera känslan från passen och istället pumpa mig själv full med en övertro på att jag absolut kan klara det mål jag satt upp.
Förväntansfull, nervös, stressad och förbannat sugen på att springa är mitt sinnestillstånd när jag kliver in startgrupp B på Lidingövägen 20 minuter före start. Min plan är att gå in i en bubbla och sitta för mig själv och koncentrera mig på det som komma skall. Som vanligt träffar man alldeles för många trevliga löpare för att det ska vara möjligt.
Så istället för att sitta och meditera för mig själv hamnar jag på den virtuella ljugarbänken där brasklappar och ursäkter utbyttes. Alla är dock överens om att de yttre förutsättningar var nästintill perfekta, det är givetvis aldrig helt perfekt, sånär som på en lite för kraftig vind.
I och med den trevliga konversation försvinner minuterna rasande fort och helt plötsligt är det bara någon minut kvar till start. Lyckönskningar utbyts och så äntligen bär det iväg. Som vanlig är det tjurrusning i början men jag har vant mig och håller mig lugn. Känslan är helt sagolik och jag bromsar upp mig hela tiden för att inte skena iväg. Det känns otroligt lätt så jag är orolig att jag bromsar för mycket men rutinen säger att det händer bara inte.
Mycket rikigt, vid två kilometer sneglar jag på klockan som visar några sekunder under åtta minuter. Helt perfekt start med andra ord. Förr brukade jag klocka varje kilometer men det kan vara otroligt stressande så på senare tid klockar jag bara var femte kilometer. När fem kilometer är passerade tar jag således min första mellantid och konstaterar nöjd att den ligger på 19:30.
Det har känts helt galet lätt och det är verkligen en bjärt kontrast mot hur de 20 minuter jag sprang i marafart fyra dagar tidigare kändes. Adrenalin och en ordentlig laddning gör verkligen sitt till!
Jag springer tillsammans med min kollega Johan som jag även kört många träningspass tillsammans med senaste året. Han har en tendens att öppna för hårt och har därför deklarerat att han ska ta rygg på mig första halvan för att inte förivra sig. Jag kan se att han har lätta ben och har svårt att hålla igen då han gång på gång ökar och är på väg att dra ifrån.. Han har varit starkare än jag de senaste månaderna så det borde vara en tidsfråga innan han drar iväg på riktigt.
Nästföljande fem kilometer är lite jobbigare än de första då man ska ta sig över Västerbron för första gången. Nu har jag, på samma sätt som jag gjorde förra året, psykotränat på att springa över nämnda bro. 72 gånger har jag tagit mig springande över bron sedan årsskiftet så jag känner jag besten är tämjd. Det hindrar mig dock inte från att ta det försiktigt både uppför och utför, benen har fortfarande 34 kilometer att förflytta sig.
När jag kommit ned från Västerbron passerar jag en löparvän som berömmer, måhända ironiserat, min fina frisyr. Det gör mig i vilket fall som helst på gott humör då jag råkat ha i en absurd mängd hårgele på morgonen. Man vill ju göra sig fin när man ska springa förbi tusentals människor men i mitt speedade sinnesläge gick gelemängden över styr. Jag har reflekterat över detta i och med att frisyren inte förändrat utseende alls efter nio kilometers löpning.
Oberoende av frisyr så passerar jag första milen på 39:30 med en nästan overklig känsla över hur lätt det gått. Vid 12 km ska min gode vän Stefan langa dricka. Han har varit vänlig nog att gå med på att langa på sex olika ställen längs banan. En ovärderlig hjälp då jag tycker att sportdrycken som Stockholm Marathon bjuder på är under all kritik. Sen är det även lättare att dricka ur flaska än små plastmuggar när man springer.
Stefan är på plats och den första flaskan levereras och avnjuts under några hundra meters löpning. Det är mycket publik där jag springer nu och stämningen är riktigt bra. Löpningen och livet leker och det är sådana här tillfällen man tränar för. Benen går av sig själv och ansträngningen är minimal för att hålla min fyraminuters fart.
Vid 14 kilometer kommer man upp till Vasaparken där familjen brukar stå och heja. I år är det dock annorlunda då T är på möhippa. Jag har dock fått höra att det kanske tar sig dit och hejar och mycket riktigt, ett redigt jubel utbrister när jag springer förbi. Vilken temperaturhöjare! Jag försöker verkligen att lägga band på mig men med sådan påhejning går det bara inte hålla igen, farten trissas upp och pulsen höjs.
Jag dansar in nästa femma på strax under 20 minuter vilket resulterar i att de första 15 kilometerna gått på 59:29. Allt känns toppen och det börjar bli dags att samla mod och kraft för den tyngsta passagen på banan: Djurgården. Som tur vad har restererande delar av familjen placerat sig på Gärdet där de kan heja både vid 20 och 23 kilometer. Dessutom ska Stefan langa den tredje drickan vid 22 kilometer så Norra Djurgården är så att säga heltäckt.
Vid 20 kilometer står mycket riktigt familjen och A hejar som en galning. Han har övat de senaste dagarna och är mycket nöjd över att han äntligen har tillstånd att skrika allt vad han orkar, han får inte det hemma. L har somnat i vagnen men hejar nog i drömmen. Återigen blir det en hejdundrade kick och farten går raskt upp.
Jag passerar halvan på 1:24:00 och jag känner att jag har stora möjligheter att klara mitt mål. Vid 22 får jag langning av Stefan och vid 23 hejar familjen igen. Pang, så var Norra Djurgården avklarad. Nu ska man in på riktiga Djurgården och första anhalt är Manillavägen. Det är en rätt lömsk backe som kan knäcka en om man inte passar sig. Backen avklaras dock i kontrollerat tempo och även den efterföljande nedförsbacken tas med ett visst mått av försiktighet så inte låren ska sargas för mycket.
Efter backen konstaterar min kombatant Johan att han måste sänka tempot en aning. Jag blir en aning förvånad för att har sett riktigt pigg ut och jag försöker intala honom att det bara sitter i huvudet och att han ska fortsätta trycka på. Jag blir nästan sur på honom för jag vet att han har riktigt bra tider i kroppen. Inte helt rationellt att bli irriterad över en sådan sak men blodsockret är antagligen inte i helt perfekt balans. Jag försöker peppa en sista gång men det verkar dessvärre inte hjälpa då Johan släpper.
Nu är det bara två kilometer kvar att springa på Djurgården vilket är behövligt då de negativa tankarna börjar torna upp sig. När det återstår två kilometer får jag ytterligare en langning av Stefan och när den är uppdrucken är det inte mer än en och en halv kilometer kvar till Strandvägen. Jag går in i bubblan och kämpar på och vips så springer jag över Djurgårdsbron och ut på Strandvägen.
Min bror och hans flickvän står och hejar vid slutet av Djugårdsbron och det ger en behövlig tändning! Nu blir det till att borra motvind fram till Västerbron då vinden ligger på och bra ryggar att ligga bakom saknas. Allt har flutit på kanonfint och även om jag har tappat en aning fart så håller jag mig fortfarande inom tidsramen. Den riktiga maran börjar dock inte förrän efter 30 kilometer så ingenting är än så länge säkert. Det är det för övrigt inte förrän man är inne på Stadion.
Jag har försökt förbereda mig mentalt för att stå på när det blir jobbigt efter drygt två timmars löpning. Jag vet att jag har tränat för att klara distansen med den fart jag håller men det gäller att stå emot när alla signaler i kroppen begär att få stanna. Jag har legat och tänkte på hur jag ska tackla plågan de senaste kvällarna. Jag har sett framför mig hur jag välkomnae smärtan och ser den som ett tecken på att jag ger mig chansen att klara uppsatt mål.
Vid 30 kilometer har jag tappat ytterligare några sekunder och ligger nu lite efter tidsplanen. Det är nu jag vill att all träning och förberedelse ska pressa mig till att öka och ta nya tag men jag viker ned mig direkt. Istället för att ignorera obehag och smärta och bara mata på så börjar räkna på vad som krävs för att ta sig under tre timmar. Jag inser att jag kan springa i femminuters fart och ändå ta mig in på en tid som börjar på två.
Riktigt så illa blir det nu inte, mycket tack vare att Stefan återigen langar och peppar exemplariskt. Den här gången är det dessutom Red Bull jag får langat vilket jag vet kommer väcka mig om några kilometer. Precis innan Västerbron står E-L och hejar men jag är en människospillra för tillfället och orkar tyvärr inte med några extravaganza hälsningar.
Västerbron är ett enda töcken och farten är under all kritik. På mindre än 30 minuter har livet gått från att vara toppen till att vara avgrundsdjup ångest. Nere på Norr Mälarstrand så slår äntligen koffeinet till och jag vaknar upp ur min misär och inser att jag för bövulen har krafter kvar och att det är dags att sluta tycka synd om sig själv.
Jag har dessvärre tappat drygt två minuter på de senaste fem kilometerna så möjligheten att springa maran i fyraminutersfart är försvunnen. Jag höjer ändå farten och börjar springa om folk igen. Det hade varit det omvända ett bra tag. Vid 37 får jag den sista drickan langad av Stefan och jag tackar för ett exemplariskt utfört uppdrag. Vilket tur att jag har kompisar som ställer upp på det sättet.
Jag tar nu fart för att försöka avsluta i stil. Livslusten har kommit tillbaka och jag känner mig pigg och snabb igen. Jag trycker på relativt bra förbi Centralen och uppför Torsgatan och in på Odengatan. T med anhang står inte i hörnan av Vasaparken som de gjorde på första varvet och jag misstänker att de rumlat vidare. Lite tråkigt att inte få ett sista hejande men nu är det bara lite drygt tre kilometer kvar så det får gå ändå.
När jag sprungit en bit på Odengatan så ser jag en gigantisk banderoll längs vägen. Jag kisar med ögonen för att se vad det står på den konstaterar häpet att det står något med Jakob på den. Mycket riktigt T med anhang har förvisso rumlat vidare men bara några hundra meter där de står och vrålar och hejar med nämnda banderoll. Jag blir så sjukt glad över hejandet att plågan är som bortblåst och jag trycker på ytterligare ett snäpp.
Det känns riktigt bra igen och jag håller stilen och farten hela farten in i mål. Jag försöker spurta för åtminstone slå min tid från förra året. Jag missar den tyvärr med fem sekunder vilket känns en aning retligt men inte i närheten av så retligt som min mentala härdsmälta vid 30 kilometer.
I mål är jag alldeles för pigg för att jag ska vara nöjd, jag mår inte ens illa! Frisyren är även den helt oförändrad, det var inga dålia grejer jag hade haft i på morgonen. Jag är riktigt besviken över att jag inte kunde förmå mig att pressa på när det blev tungt runt 30 kilometer. Jag hade ju uppenbarligen krafter nog att hålla farten. Men det måste göra också!
Det jag tar med mig är att den tid som jag var överlycklig över förra året nu gör mig rätt besviken. Jag vet att fortsätter jag på samma väg kommer jag klara hålla mina fyra minuter per kilometer hela vägen.
Ett stort tack till alla som hejade och ett extra tack till Stefan som langade exemplariskt hela vägen!
