Av alla maratonlopp jag sprungit är det inget som har varit mer rigoröst när det gäller instruktioner och regler än New York Marathon. Det är konstanta påminelser om hur nummerlappen ska hämtas ut och sedan bäras, hur tidigt man måste vara i startområdet, hur man sätter fast tidtagarchipet och så vidare. För att uttrycka sig milt så gör de det hela en aning mer komplicerat än vad det faktiskt är.
Ett exempel på den något överdrivna planeringen är att man minst tre timmar innan start måste befinna sig i starområdet. Det leder till att folk har med sig sovsäckar och liggunderlag för att kunna får ytterligare någon timmes sömn.
Det är bara någon enstaka plusgrad när vi kommmer fram till startområdet men som tur var är det klar himmel. Jag har klätt på mig ordentligt i utjänta träningskläder, vilka jag planerar slänga när starten närmar sig.
Jag har inte bestämt mig om det är för kallt för att springa i linne och shorts så jag har mig ett gammalt underställ som jag kan ha under linnet utifall att. När det är knapp en timme kvar till start så är det dags att bege sig till startfållan. Det har blivit någon grad varmare men fortfarande är jag osäker på om jag ska springa i bara linne och shorts. Väl inne i starfållan känns det alltid lite varmare och solen ligger på så efter ett tags funderade beslutar jag mig för att linne och shorts är tillräckligt.
Med en knapp minut kvar till start slänger jag ifrån mig överdragskläderna och inväntar start. Det tar inte många sekunder innan jag börjar frysa rejält så jag ångrar mitt val men nu finns det inget att göra åt saken. Starten är dessutom försenad med några minuter så det är på riktigt kalla och stela ben jag ger mig av.
Starten är, som i alla stora maratonlopp, riktigt mäktig. Man börjar sin långa färd på Staten Island men det är inte många meter man springer där. Starten ligger nämligen precis vid bron över till Brooklyn så de första tre kilometerna av loppet går över en bro. Bron har två våningar och startledet jag befinner mig i springer på undervåningen. Det blåser ordentligt och solen som gav lite värme i starområdet når inte igenom där vi springer.
Det är bedövande kallt och jag har nog aldrig frusit så mycket när jag sprungit som jag gör nu. Jag känner inte längre av att benen är stela för jag känner inte av dem alls. Även armarna är bortdomnade och kinderna känns som när man åker skidor på vintern.
Jag har planerat att springa den första milen (amerikanska miles, inte svensk mil) lugnt och fint och inte låta mig luras med i den vanliga rushen. Jag tar det därför väldigt lugnt uppför och låter horder av löpare springa förbi mig. När jag springer förbi första milesskylten visar den på 7:15 vilket är lite väl långsamt.
Jag har inte vågat sätta upp något direkt tidsmål då träningen inte känts speciellt bra de senaste veckorna. Det var först dagen före maratonloppet, när jag och T sprang i Central Park, som det kändes att formen nog ändå fanns där. Efter det passet kände jag att det nog skulle gå att springa hyfsat. Hyfsat för mig skulle vara en tid under tre timmar och då måste varje miles gå på 6:50. 7:15 var med andra ord alldeles för långsamt.
Jag börjar förbereda mig på att det kommer bli ett långsamt och plågsamt lopp men hoppas att nedförsbacken från bron, och att jag nu vågar trycka på lite, kommer kompensera den långsamma starten. Det gäller att tänka positivt hela tiden. När jag kommer till slutet av bron och passerar den andra milesskylten försvinner alla negativa tankar direkt. Klockan har precis slagit om till 13 minuter så jag har hastigt och lustigt sprungit i snitt 6:30 per miles vilket motsvarar 4 minuter per kilometer.
Stärkt av min nyvunna fart bestämmer jag mig att köra på så länge det går. Det får bära eller brista helt enkelt. Håller jag farten kommer jag in på en tid under 2:50 och det skulle kännas otroligt tillfredställande. Den tråkiga bron med sin blåst och kyla är nu lämnad bakom mig och loppet går in i Brooklyn. Solen värmer och publikleden börjar tätna. Farten jag håller, som för bara några dagar sedan framkallat ångest, känns nu mer än lätt. Jag måste dra i handbromsen för att inte skena iväg helt.
De första fem kilometerna klockas in på 20:10 och livet leker. Jag lägger mig in en klunga med löpare som verkar ha liknande mål som jag och låter dessa ta motvinden. Det är vätska vid varje miles men jag håller mig till vatten den första timmen så förbränningen ska komma igång ordentligt.
Teorin säger att om man trycker i sig kolhydrater i början av loppet kommer aldrig, den för långlopp så viktiga, fettförbränningen igång ordentligt. Jag har testat teorin och fått uppleva hur det är när man endast bränner kolhydrater. Allt känns då lätt och fint i någon dryg timme men sen är det tack och hej. Så först dricker jag vatten i 50-60 minuter därefter börjar jag ta sportdryck och gel.
Klungen jag låg och myste i har nu splittrats men jag har hittat en löpare som håller jämn och fin fart. Det blir fler och fler åskådare och jag får koncentrera mig ordentligt för att farten inte ska bli för hög. Trots att handbromsen är i så går nästa fem kilometer på 19:45 och således har de första 10 kilometerna avverkats på en tid precis under 40 minuter. Allt känns oförskämt fint och jag fantiserar om en allt bättre och bättre sluttid.
Loppet har i princip gått på samma raka gata genom hela Brooklyn och det skulle kunna varit monotont men publiken och miljöerna gör det helt fantastiskt. Gatan är dessutom helt platt så man behöver inte tänka på någonting annat än att hålla farten. Väldigt sympatiskt. Efter 8 miles lämnar banan den 4:de avenyn som vi sprungit så länge på och vänder upp på en gata med ett litet förädiskt motlut. Här har publikhavet tagit oceanproportioner och ljudet av publikens vrål är nästan övermäktigt. Det är täta led och jag känner mig som cyklisterna i Tour de France när de ålar sig fram genom folkmassorna på bergsetapperna.
Det är svårt att sänka farten, som man bör göra i uppförsbackar, med det publiktryck som råder men jag ökar i alla fall inte. Femma nummer tre går på 20 minuter blankt och målet känns mer och mer inom räckhåll. Jag har nu börjat dricka sportdryck och även fast jag övat hela hösten på att dricka den sportdryck som serveras, Gatorade, så är magen inte helt överens med mig om att det är det här jag ska trycka i mig de närmaste två timmarna. Jag börjar må lite illa och det är alldeles för tidigt.
Jag mår alltid illa efter ett tag när jag springer maraton men det brukar inte komma förrän efter 30 kilometer. Nu har det alltså redan kommit efter 15. Övriga delar av kroppen känns dock i riktigt gott slag så jag ignorerar illamåendet så mycket det går.
Jag håller min fyraminutersfart utan problem och 20 kilometer passeras således på 1:20. Halvmaran går på 1:24:27 och det är det snabbaste jag någonsin sprungit den första halvan av ett maraton på. Vi kommer nu till en bro och även fast jag har läst på noga över hur banan ska gå så har missat att det skulle vara en bro här. Jag får för mig att det är bron över till Manhattan och blir väldigt entusiastisk över att jag redan är där.
Jag inser snabbt att det är helt fel och att det här är en annan bro som jag inte kalkylerat med. Den är brant och allmänt obehaglig och jag tycker inte om den alls. Som tur är är den inte speciellt lång och när jag sprungit ned för den inser jag att jag nu lämnat Brooklyn och kommit in Queens. Här är det inte lika mycket folk som hejar och miljön är inte speciellt glamorös.
Man springer bara i Queens i ungefär två miles som tur är men även om det är skönt att lämna det relativt tråkiga område jag varit i så är sättet man gör det på bedrövligt jobbigt. Löpning uppför en lång och seg bro i kraftig motvind är det som krävs för att säga adjö till Queens. Jag får omgående deja vu känslor från starten då även denna bron har två våningar och vi springer på den undre våningen. Kallt och tröttsamt är det även denna gång.
Mitt på bron står 25-kilometersskylten och klockan visar nu 1:41 så jag har tappat en minut på den senaste femman. Tunga tankar kommer som ett brev på posten och blåsten och kylan gör sitt till för att sänka humöret. Dock börjar bron gå utför och farten ökar därmed automatiskt. Efter bron snurrar man runt ett kvarter för att sedan svänga ut på 1:a avenyn.
Jag har fått berättat för mig att här ska det vara riktigt häftigt men jag har inte förstått hur häftigt. Det är helt galet mycket folk och alla vrålar och skriker som besatta. 1:a avenyn är helt spikrak och bred som E4:an. Det är mäktigt som tusan. Det är vid det här laget rätt glest med löpare så man springer mer eller mindre en och en. Man får således fantastiskt stöd hela vägen.
T och O har sagt att de ska stå och heja här och jag hoppas innerligt att jag ska se dem. Jag får först syn på O som hejar på och jag vinkar tillbaka. Ett kvarter senare står T och hejar på för allt vad tygeln håller. Det är en temperatur- och adrenalinhöjare som heter duga och jag får upp farten och humöret på nolltid. Utan att jag förstått det har jag redan avverkat nästa fem kilometer och dessa har återigen gått på 20 minuter, så chansen att komma under 2:50 finns fortfarande.
Jag har pressat i mig sportdryck och gel ända sedan mile nio trots magens högljudda protester. Vid mile 19 är det dock väldigt nära att det hela spårar ur så jag beslutar mig för att inte ta någon mer dricka eller gel. Jag vet att jag skulle behöva det men eftersom jag inte kommer kunna behålla det kommer det inte hjälpa alls, bara vara demoraliserande.
1:a avenyn har nu tagit slut och banan ska över till Bronx. Ett kort och brant broelände är det som ska föra mig över till Bronx och jag håller på och att bryta ihop helt. Allt som kändes så fin och lätt för några kilometer sedan är nu tungt och gräsligt. Jag försöker intala mig att det som går upp måste gå ned men det hjälper inte. Bron är ytterst nära att besegra mig och det är på vippen att jag stannar. Nu blir det lyckligtivs inte så illa utan jag lyckas ta mig i kragen och tar mig över till Bronx.
Det känns som om farten sjunkigt rejält och att möjligheterna till att nå det mål jag tog mig an efter 2 miles börjar rinna mig ur händerna. Jag försöker hålla humöret upp och trycker på så mycket jag förmår. Jag är i valet och kvalet om jag ska titta på klockan när jag passerar 35 kilometer men kan inte hålla mig utan klockar mig. Det har tagit mig 21:20 att ta mig från 30 till 35 kilometer så farten har verkligen gått ned. Inte riktigt så illa som jag förväntat mig dock så jag deppar inte ihop helt.
Det är väldigt få saker som känns bra för tillfället. Mitt illamående är långsamt accelerarande, benen börjar kännas en aning möra och orken börjar, på grund av avsaknandet av sportdryck den senaste tiden, tryta. Jag har nu kommit fram till mile 22 och jag har blivit förvarnad om att det här kommer en lång seg stigning. Mycket riktigt, den kanske inte är brant, men den känns oöverskådligt lång. Jag måste konstant påminna mig om att jag gör det här frivilligt och hur glad jag kommer vara när jag går i mål. Frestelsen att stanna är riktigt stor och att folk har fräckheten att springa om mig gör inte saken bättre.
Medan min inre kamp har fortskridit har jag faktiskt avverkat motlutet och nu tagit mig in i Central Park. Här är det lite kortare, men brantare, backar men det känns inte värre än det nyss bestigna motslakan. Möjligtvis beror det på att jag nu har gått in i dimman rätt rejält och har ganska dålig uppfattning om omvärlden. Jag längtar efter 40 kilometersskylten något ohyggligt och jag hoppas att klockan inte tickat iväg helt åt skogen.
När den dyker upp är det precis att jag hinner klocka mig, huvudet är inte snabbt nu. Den visar på 22:15 vilket kanske inte är en katastrof men ändå långt ifrån vad jag hade önskat. Jag försöker öka farten de sista 2.2 kilometerna för att avsluta med stil. Jag tar onekligen i mer för plågan ökar radikalt men frågan är om det verkligen går snabbare.
T och O har tagit sig in Central Park och hejar på bra. Jag är dock alldeles för slut för någon form av extravagant hälsning så en avmätt vinkning är allt jag bjuder på. Deras hejarop ger mig dock energi och jag känner att jag ökat farten något då jag börjar springa om folk igen. Banan har nu kommit till slutet av Central Park och man svänger väster ut längs med parkens kortsida.
På Central Parks korstida framträden en skylt med den ljuvliga informationen att det är 800 meter kvar. Jag tycker jag borde bli glad men jag får ändå ångest för jag vill vara framme nu, inte springa 800 meter till. Jag tar sikte på en löpare i blått linne som jag bestämmer mig för att försöka komma ikapp. Mitt nya fokus hjälper mig att glömma min självförvållade misär och de sista 800 meterna avverkas i hyfsad fart. Jag mäktar till och med en liten glädjeyttring när jag passerar mållinjen.
Klockan stannar på 2:54:52 och det är det näst snabbaste jag sprungit ett maraton på.
Det lustiga när man passerat mållinjen är att den smärta och obehag jag känt den senaste timmen är som bortblåst. Nu är det bara ett välbefinnande och inre tillfredställelse som infinner sig. Målområdet är en glädjens plats och man blir kompis med alla man möter. Jag tackar mannen i blått, som visar sig vara en glad skotte, för hjälpen med farten sista biten och han är själv själaglad och vi kramas och skakar hand.
Illamåndet har nu kommit tillbaka och jag får gå och åtgärda det bakom ett träd. En vänlig löpare från Alaska undrar hur jag mår och jag säger att jag är van vid det här efter ett genomfört maratonlopp och att nu är allting fint. Vi har sällskap genom Central Park och pratar löpning, går igenom kilometertider, jämför olika maratonlopp och diskuterar de nya amerikanska löparstjärnorna. Det är fantastiskt hur lätt det är prata med andra insnöade löpare.
När jag äntligen tagit mig ut från Central Park och lyckats få tag på T och O börjar jag känna att jag är redigt kall. Hotellet är inte långt bort och väl där väntar ett varmt och underbart bad. Jag är först inte helt nöjd med min tid men börjar efter hand känna att jag kämpade mig igenom plågan på ett sätt jag inte mäktat med tidigare. Det glädjer mig och jag känner att med bättre förberedelser så ska en sluttid under 2:50 inte alls vara någon omöjlighet.
Trots den plåga jag kände den sista timmen av loppet är jag redan sugen på att springa igen. Dagen efter haglar det och blåser så det får bli uteslutande shopping. På tisdagen skiner solen igen och då går det inte att hålla sig så jag och T ger oss ut på en runda i Central Park. Benen är stela men det är ändå en underbar jogg vi får till. Det är bara konstatera, jag älskar löpning!
