För mig är löpning oerhört förknippat med siffror. Tid, distans och fart är ramen kring det vackra konstverk löpningen är. Det är det som motiverar och driver mig in i besatthetens gränsland. Jag är och kommer aldrig bli tillräckligt bra för att kunna vinna några lopp så det jag tävlar och tränar för är alltid att springa en viss distans på en viss tid.
Eftersom jämna siffror alltid lockar så finns det tider som förknippas med vissa distanser. Att avverka en mil under 40 minuter är en sådan. En annan är springa ett maraton under tre timmar. Båda dessa har jag haft som mål och båda klarade jag relativt snabbt.
Efter det satte jag upp två mål: springa ett maraton där varje kilometer tar fyra minuter samt att springa ett halvmaraton snabbare än 80 minuter. Då det tagit mig knappt tre år från att gå från att inte orka springa mer än någon kilometer i följd till att springa ett maraton på mindre än tre timmar var jag säker på att inget av målen skulle ta speciellt lång tid att uppnå. Inget kunde varit mer fel.
Åren gick och försöken blev fler men jag tog mig bara inte under mina önskade gränser. Efter sex år klarade jag så till slut av maratonmålet men halvmaran gäckade mig. En gång var jag 30 sekunder ifrån men oftast var jag några minuter för långsam. Efter åtta år och cirka 15 försök började jag så smått misströsta. Nu är jag dock antingen dum eller envis för jag hade ännu inte gett upp.
Därför nappade jag direkt när några goda vänner berättade att de skulle iväg och springa Berlin Halvmaraton. Även frugan blev sugen och hängde med så det blev en trevlig minisemester i löpningens tecken. För att verkligen ge mig chansen att lyckas hade jag laddat mer än vanligt och gjort en seriös och rejäl toppning inför dagens bravad.
Det är således med ett gott självförtroende och även ett stort mått av nervositet jag står i startfållan till Berlin Halvmaraton. Temperaturen ligger på behagliga 12 grader och även om det inte är vindstilla så är vinden inte allt för påträngande. De yttre omständigheterna kan inte användas för kommande bortförklaringar med andra ord.
Berlin är platt men inte nog med det, gatorna man springer på är dessutom väldigt breda och paradvänliga. Det gör att trots att det är 33 000 anmälda löpare är det ingen större trängsel vid starten. Jag har varit ute i hyfsad god tid så jag har bara några få rader av tunna löpare framför mig när startskottet brinner av. Det är en tjurrusning av sällan skådat slag, eller det är ett felaktig påstående; det är alltid en hysterisk tjurrusning när startskottet går.
Det är lätt att ryckas med så trots att jag verkligen håller mig i skinnet och säger åt benen att hålla ett välbalanserat tempo avslöjar GPS-klockan att farten är för hög. Det är oerhört tacksamt med modern teknik då jag inte kan lita på min adrenalinspetsade fartkänsla för tillfället. Det är nervöst att slå av på farten när man tycker att man i princip är ute på en rask promenad, men jag litar på klockan och saktar in ytterligare.
Den första kilometerskylten dyker upp ljuvligt snabbt och visar att jag sprungit i exakt rätt fart, tre minuter och 45 sekunder. Det känns betryggande då det fortfarande pågår någon form sprinttävling bredvid mig och horder av djärva löpare rusar förbi. Jag gör några mentala minnesnoteringar på några av dessa ivriga personer och hoppas att jag ska springa förbi dem vid ett senare tillfälle.
Banan började med en 90-gradig sväng efter några hundra meter men efter det är det i princip 9 kilometer lång paradgata som gäller. Det betyder att all koncentration kan gå åt till att springa så avslappnat och energisnålt som möjligt i rätt fart. Då det är en, relativt sett, kraftigt motvind är det av yttersta vikt att hitta bra vindskydd i form av andra löpare.
Det är många löpare som håller samma fart som jag gör så det är inga problem att hitta vindskydd. Jag måste dock hela tiden vara vaksam på att farten hos de mänskliga vindskydd jag nyttjar inte alltid är så jämn och fin som jag vill. Ibland drar det iväg för fort och ibland havererar det och faller in i en alltför långsam lunk. För tillfället besitter jag en disciplin värdig landet jag springer i och släpper och byter ryggar i precis rätt tid så kilometertiderna endast skiljer sig åt på någon sekund när.
Min tänkta plan är att flyta igenom de första fem kilometerna på 18 minuter och 45 sekunder. Jag ler i mjugg när jag knäpper klockan och ser att det tagit 18:46. Jag visualiserar att jag är en löparmaskin perfekt trimmad att föra mig framåt i en bestämd fart. Vinden har tilltagit lite så jag beslutar mig för att hålla igen en aning nästföljande fem kilometer så jag inte ska kraschlanda ännu en gång. Jag tar sikte på att transportera min lekamen fem kilometer på 19 minuter.
Jag ler igen efter 19 minuter och tre sekunder då jag passerar 10 kilometer. Första milen är avklarad, motvinden likaså, precis enligt plan. Livet bör således leka. Det gör det nu inte och anledningen är tvehövdad. För det första springer jag på kullersten vilket fötter och ben tycker är barbariskt och för det andra har jag tryckt i mig en sockerfylld och koffeinstinn gel vilket framkallat ett kaosartat illamående.
Jag vet inte om det ska hålla ihop men i och med att jag svänger tillbaka mot Alexanderplatz och målet släpper illamåendet. Samtidigt som magen finner ro så trycker medvinden mig behagligt i ryggen, det är som att en stor och härlig hand hjälper mig framåt. Koffeinet slår även till och allt känns för tillfället som en bal på slottet.
Jag bockar av de minnesnoteringar jag gjorde för drygt 40 minuter sedan och den ena löparen efter den andre får en ondskefull, men även osynlig, gliring i nacken. Det finns inget som stärker så mycket som att se andra löpare ha det jobbigt. En ansenlig mängd danska löpare blir omsprungna och jag tänker förvirrade tankar om freden i Roskilde varje gång jag springer förbi någon av dessa. Även några Ernst Hugo Järegård citat flyger förbi i mitt inre.
Till slut kommer jag i fatt en dam med en rejäl Dannebrogen på ryggen. Jag har en faiblesse för flaggor så jag tänker glatt att det är världens äldsta officiella landsflagga när jag springer förbi. Jag kommer dock inte förbi då damen i fråga ökar farten och springer upp bredvid mig. Det gör att farten ökar en aning men det är ändå kontrollerat och antagligen helt perfekt så jag känner mig väldigt nöjd över mitt nya resesällskap.
Vi håller stilen i några kilometer fram till den 18:e kilometern då jag inte längre orkar hänga med. Min momentana tanke är att nu är det kört, hit men inte längre. Jag kollar i ren desperation på klockan och ser till min glada förvåning att det fortfarande går tillräckligt fort, till och med mer än så. Det är bara danskdamen som ökat takten ytterligare. Det börjar nu bli slitigt och allmänt bedrövligt men jag tänker att klarar jag inte det här nu kommer jag aldrig göra det.
Två veckor tidigare hade en träningskompanjon krasst konstaterat efter ett lunchpass att jag inte skulle klara 80-minutersgränsen på halvmaran. Det var inte otrevligt sagt, bara ett logiskt konstaterade han gjorde efter min insatts på det nyss gjorda passet. Det störde mig dock och motiverade mig ofantligt. Med knappt tre kilometer kvar driver uttalandet mig genom illamåendet och obehaget. Det kommer krävas mer än det jag för tillfället känner för att jag ska missa att bevisa honom fel.
Det hjälper verkligen att fokusera på ilska för den 19 kilometern blir dagens överlägset snabbaste. Jag har nu åtta minuter på mig att ta mig de sista 2,1 kilometerna, något jag borde kunna göra även i rådande tillstånd. Ilskan och önskan att motbevisa börjar dock rinna av så jag tar till ett annat beprövat knep för att inte slå av på farten; jag räknar om och om igen till åtta.
Det fungerar hyfsat så den näst sista kilometern går också i tänkt fart. Det är en dryg kilometer kvar och jag ska bara inte kunna missa tiden. Säker är jag dock inte för allt i mig skriker högre och högre att jag ska stanna nu! Jag ignorerar det så gott det går. Jag ser nu starten där jag var för 78 minuter sedan och även den skarpa sväng jag ska göra för att komma in på upploppet.
Jag är yr och vimmelkantigt så jag har svårt att ta in hur långt det kvar tills jag går i mål. Jag har drygt en minut på mig när jag svänger runt och in på upploppet. Jag känner att fortsätter jag med den fart jag har en liten stund till kommer jag kaskadkräkas. Jag gör raskt analysen att det är värt det om det är det som krävs för att klara mitt mål.
Som tur är visar det sig att upploppet är kortare än vad jag trott och jag ser att jag har en dryg minut på att ta mig de cirka 150 meterna fram till målet. Jag gör en ny analys och kommer fram till att det inte värt att offentligt tömma magen för att vara någon sekund snabbare när jag ändå kommer klara min personliga drömgräns. Jag slår av farten precis lagom och känner hur allt blir helt rosa och alldeles underbart. Det är med en hel famn av kärlek och lycka jag tar mig in målet.
Jag skriker rakt ut allt vad jag orkar och kramar en okänd tysk som kan ha gillat det alternativt blivit livrädd. Jag träffar folk jag känner, bland annat LN som lärt mig allt jag kan om löpträning och även han får en kram. Det är en eufori av bibliska proportioner och jag pratar på som om det inte fanns någon morgondag. Jag träffar fler personer jag känner och folk verkar i allmänhet vara nöjda över respektive dagsverke. Eller vad vet jag, jag hör och ser bara 1:19:24 som är tiden det tagit för mig att fullfölja loppet.
Jag känner att jag börjar bli lite kall så jag tackar för mig och jazzar vidare för mig själv, gnolande och visslande på väg mot hotellet. Portiern undrar om det var roligt att springa idag och jag svarar alldeles för högt: ”YES IT WAS SOOO GOOD!”. Han rycker till och ser lätt skärrad ut. Sen börjar han att skratta och säger att han nog borde att testa att springa om man blir så där glad. Jag säger, återigen med en orimlig decibelnivå, att det borde han verkligen. Sen ger han mig mitt nyckelkort och ser ut som han vill att jag ska gå in på mitt rum innan jag skrämmer iväg andra gäster.
När jag kommit upp på rummet, duschat och gjort mig i ordning så kollar jag hur det gått för de övriga i resesällskapet. Det har gått väldigt bra för alla inblandade så jag blir inte förvånad när jag får ett sms som säger att de gått direkt till baren och firar. Det tar mig inte många sekunder att göra dem sällskap. Kvällen blir sedan precis så bra som dagens bedrifter förtjänat.
Nu får vi ser hur lång tid det tar för mig innan jag lyckas att springa i samma fart dubbelt så långt.
