För nio år sedan var jag i Frankfurt med en trevlig samling löparentusiaster för att springa Frankfurt Marathon. Minnena har börjat blekna men två saker sitter fastbrända i minnesbanken för evigt. Det ena är att jag lyckades slå personligt rekord med över 10 minuter och presterade långt över vad jag trodde var möjligt. Det andra är att jag fick se glädjen ett lyckat lopp och ett uppnått mål kan frambringa.
Min rumskamrat för den resan, Rolle, hade länge och väl satsat på att nå den ljuva tretimmarsgränsen och den dagen för drygt nio år sedan fick han betalt för allt sitt slit. Jag har till dags datum inte sett en gladare person i ett målområde, och knappt inte på något annat ställe heller för den delen. Det är en bild jag ofta har framför mig när träningen känns motig eller allmänt tradig. Jag vet vad som väntar på andra sidan slitet och svetten.
Nu är det så dags att besöka Frankfurt igen för att ge banan vad den tål och se vad jag kan mäkta med i dagsläget. Förra gången jag var här var jag en spänstig 29-åring som var relativt ny i träningsnarkomanins sumpmarker. Nu är jag 38 år med ett löparberoende som har mig i ett järngrepp och nog aldrig kommer släppa taget.
Den gången sprang jag på tre timmar och tre minuter, den här gången vill jag springa 18 minuter snabbare vilket således ger två minuter per år i förbättring. Det kan man inte säga är mycket smäll för pengarna om man vill se det på det sättet men det tänker jag absolut inte göra. Att jag fortfarande kan förbättra mig räcker gott och väl som motivation.
Fördelarna med Frankfurt är många; det är ett relativt sett litet lopp så man behöver varken stressa med anmälan eller vara med i något lotteri för få springa. Man behöver heller inte skänka bort sina surt förvärvade slantar till någon resebyrå som tar ockerpriser. Det finns även ett flertal hotell av trevlig karaktär inom en radie av 100 meter från start och mål vilket puttar upp bekvämligheten ytterligare en nivå.
I år föräras dessutom loppet med ett för maratonlöpning helt fantastisk väder. Det är 12 grader varmt, molnigt och helt vindstilla. Allt är på plats för att jag ska kunna uppnå mitt mål med dagen och jag tänker satsa stenhårt för lyckas.
Det är nervöst och lätt uppskruvat när jag och resesällskapet beger oss iväg mot startfållan. Jag brukar inte vara blyg på att prata rätt mycket i vanliga fall, det är ett släktdrag, och när jag är lite nervös blir det än värre. Idag är inget undantag så efter stund är till med jag själv trött på min egen röst så jag avviker från sällskapet och pressar mig in i den redan rätt fulla startfållan.
Det är trångt och bökigt och luktar inte direkt tårta men då det är knappt 20 minuter kvar till start är det bara att bita ihop och tränga sig så långt fram som möjligt. Det gäller att få en hyfsat bra position så trängseln inte förstör dagens planer innan de ens hunnit lyfta. Jag träffar på en löparbekant och orerar ytterligare ett tag tills hela fållan börjar röra på sig och det blir läge att tränga sig fram en bit till.
Jag har pressat mig fram tills det ungefär är sju rader insmorda och tätt packade löpare mellan mig och startlinjen. Ungefär där känner jag mig mätt på att åla mig förbi och gnida av nyinsmord liniment från okända personer så jag bestämmer mig för att det är en acceptabel position. Startgruppen är lite väl diverserad då den innehåller allt från löpare som ska springa på två och en halv timme upp till de som vill ta tre timmar och en kvart på sig. Jag hoppas att de som tillhör de långsammare i den tidsrymden inte har ställt sig längst fram.
Speakern eldar på om att det är snart är dags och börjar oerhört ivrigt räkna ner på tyska. Av oklar anledning, som man antagligen inte ska gräva djupare än nödvändigt i, blir jag alltid på oerhört gott humör av att höra tyska. Så även denna gång så när speakern räknar ner; drei, zwei, eins, los! hamnar jag nästintill i självsvängning.
Min förhoppning om folks självinsikt till den egna hastigheten kontra placering i startfållan visar sig omedelbart vara naiv och grovt felaktig. Det känns som om de flesta personer framför mig planerar springa hälften så fort som jag och det leder till ett inferno av inbromsningar och tvära girar. Efter ett tag är jag redigt irriterad och börjar hetsspringa mellan folk och göra små tacklingar där jag får tillfälle.
Det är givetvis förkastligt av många anledningar och jag hör arga tillrop från flera håll. Jag besinnar mig ganska snabbt från dessa dumheter, inte så mycket för att det inte är ett speciellt trevligt beteende utan mer för att jag känner att det bränner onödigt med energi.
Första kilometern har inte varit harmonisk men den har heller inte känts det minsta jobbig. Jag är nervös över hur lång tid den ska ha tagit och det är riktigt skönt att se att den knappt tagit fyra minuter vilket bara är några sekunder långsammare än vad jag tänkt mig. Det börjar nu spricka upp i trängseln men det är fortfarande ett visst kryssande. Jag håller hårt i hatten, bildligt talat alltså jag springer inte runt med något plommonstop, och bromsar ordentligt för att inte skena.
Det är en befrielse att se att nästa kilometer går i rätt fart när största fokus ligger på att bromsa. Det är så här det ska kännas i början! Det har nu blivit ännu lite mindre trängsel men det går fortfarande inte att ut stegen helt. Det är mig dock egalt för tillfället då farten på löparna runt omkring är precis den jag själv vill hålla.
Bansträckningen i Frankfurt ser lite ut som när mina barn kladdade med spaghetti i sina begynnelseår. Den första delen är en hög av pasta som ligger i ett virrvarr av skarpa svängar och krokiga delar. Därefter ser det ut som ett litet barnfinger fått tag i en spaghettitråd som den dragit ut i en vid båge över halva Frankfurt. De sista sex kilometerna är återigen en kladdig massa av mosad spaghetti.
Efter att vi sprungit runt bland höghusen i fyra kilometer och jag totalt har tappat orienteringsförmågan och har noll koll på var jag befinner mig i förhållande till var jag startade så är det äntligen trängselfritt och jag kan ta ut steget som jag vill. Min desorientering är av ringa betydelse då risken att springa vilse är minimal i en stadsmara av Frankfurts kaliber så den bekommer mig inte det minsta.
Jag ligger bakom två killar som verkar lite väl obesvärade av att springa i den fart vi håller. De pratar på som de var på söndagspromenad och det stör mig givetvis. Vi kommer nu ikapp en tjej som en av killarna omedelbart börja ragga på. Hon ser inte det minsta road ut. Hon har mer ett ”vad fan kan jag inte ens slippa få en risig lirare som stöter på mig när jag springer maraton”-uttryck i ansiktet och ser väldigt trött ut. Han verkar mot alla odds förstå att det här inte är rätt forum för dylika aktiviteter och ökar farten en aning.
Då jag fattat agg mot personen får jag för mig att jag ska haka på och springa om honom, kosta vad det kosta vill! Jag hinner som tur är fånga mitt förnuft innan det flyger iväg allt för långt och överger planen redan innan den påbörjats. Det är aldrig bra att vara helt impulsstyrd och speciellt inte under ett pågående maratonlopp.
För att nå mitt mål av 2:44:59 måste jag springa fem kilometer på 19:30 åtta gånger i rad och sedan bita ihop de sista 2,2 kilometerna. När de första fem kilometerna har avverkats har det tagit 19:36. Det känns bra då det är bättre att det tagit någon sekund längre tid än planerat än tvärtom. Jag stressar därför inte upp mig utan bibehåller farten.
Kilometer efter kilometer tickar på och det känns oerhört angenämt. Jag bromsar kontinuerligt för att inte förivra mig då benen formlig spritter av löparglädje. När jag sprungit ungefär åtta kilometer kommer en rosaklädd dam ikapp och hon håller ett helt perfekt tempo så jag tar rygg och vi börjar plocka löpare efter löpare.
Den första milen är strax avklarad men först är det ett litet motlut som ska bestigas. Bestigas i de här sammanhanget känns överdrivet då lutningen inte kan vara mer än någon procent. Det höjer dock ansträngningen en aning och kilometern blir lite långsammare än planerat. Det medför att den första milen har gått på 39:14. Fortsätter det så här kommer inte målet kunna uppnås så nu är det nog dags att öka farten en aning. Den rosa damen verkar ha samma tankar för i medlutet som följer efter milpasseringen höjs hastigheten markant.
Vi går nu som tåget och kommer ikapp och går förbi folk som om det inte fanns någon morgondag. Jag känner mig så pigg och stark som någonsin och det är en härlig känsla. Jag ser att vi plockat in den tid vi behövde redan efter tre kilometer men nu när ångan är upp är det lika bra att blåsa på ett tag till. Den tredje femman bränns av på 19:07 vilket kan straffa sig men nu spänner jag bågen hårt!
Det är taktfast och raskt och då jag känner mig helt oberörd låter jag benen gå utan broms ett tag till. Ett viss mått av försiktighet börjar dock infinna sig och jag trycker inte på riktigt lika hårt som nyss. 20 kilometer passeras på 1:17:44 och jag inser att jag sprungit den senaste milen på 38:30 vilket antagligen var lite väl offensivt.
Nåväl, det går inte göra något åt nu så det är bara se det som en 30 sekunders försäkring gentemot stundande plågor. Jag har nu sprungit halva loppet och det har tagit ganska precis 1:22:00. Jag drar mig till minnes att jag sex veckor tidigare sprang Stockholm Halvmaraton på 1:22:30 och var helt slut vid målgång. Men det var då och nu är nu och nu känner jag mig helt oberörd.
Den rosa damen verkar få det tungt och försvinner iväg bak i fältet. Jag skickar en tanke om att hon inte ska krascha allt för hårt. Jag har nu kommit ikapp en löpare som springer för Solvikingarna. Vi råkade på varandra vid 14 kilometer men han rann då iväg och jag trodde han försvann för gott men nu är jag i fatt. Det är alltid en fin känsla och det ger en liten kick att jag uppenbarligen disponerat loppet bättre än honom.
Vi morsar lite och jag tänker att han kommer sjunka ned som en dank i fältet när jag springer förbi. Vi springer för tillfället över en bro som för oss till andra sidan av någon flod, Main heter den tydligen, som klyver Frankfurt i två delar. Det är ingen Västerbro på långa vägar men det känns ändå att det lite uppför så jag drar ner en aning på farten och myser mig in i en rätt stor klunga jag precis kommit ifatt. Det är både fysiskt och mentalt stärkande att ligga och ta igen sig i klungan så när brons högsta punkt är passerade känner jag mig redo att trycka på igen.
Det är ytterligare en löpare som går i samma tankar så farten drar iväg lite väl hårt, hej vad det går och vad härligt det är. Just i detta nu upplever jag allt jag älskar med löpning. Känslan att kunna pressa på så att den 25 kilometern är dagens hittills snabbaste är obeskrivlig. Min femte femma tog 19:29 att springa och jag konstaterar glatt att jag bara har tre kvar.
Banan går nu på ett sådant sätt att man möter löpare som ligger två kilometer före. Av någon anledning tycker jag det är mentalt segt, det stör mig att det är massor med folk som har två kilometer mindre kvar att springa än vad jag har. Det är dock bara i någon minut man möter löpare, sen svänger banan av och man inte kan se varandra längre så jag skakar av mig den snabbt påkomna dåliga känslan.
Jag springer fortfarande lite fortare än många i min absoluta närhet vilket alltid är glädjande. Det är väldigt utspritt och glest nu så det är inte mycket till klungor utan mer ett led av löpare på olika avstånd från varandra. Det är hela tiden nya ryggar att ta men helt plötsligt efter att jag passerat en rygg ser jag att det är soprent framför mig. Det är ett antal hundra meter fram till nästa löpare och sololöpning känns inte allt för inspirerande för tillfället, inte med 14 kilometer kvar. Jag sväljer stoltheten och slår av lite på farten för att låta den nyligen passerade komma ikapp så vi kan ha sällskap i jakten på de framförvarande. Jag blir förvånad när Solvikinglöparen kommer ikapp och förbi och känner mig lite knäckt.
Jag funderar en stund på hur det här har gått till, jag som hade så trevligt, men det är bara att bita i och ta rygg. Vi är nu på andra sidan stängslet så att säga och ser de som har sprungit två kilometer kortare än vad vi har. På samma sätt som det är en aning drygt att se folk ligga före är det uppiggande att se folk ligga efter; haha, era slöfockar kom och snacka när ni sprungit lika långt som vi!
Den sjätte femman tog 19:40 att springa och det är lite för långsamt men jag ligger ändå lite före på det hela taget. Jag försöker lura i mig att det nu bara är 10 kilometer kvar, fast det går inte då jag mycket väl vet att det är 12,2 kilometer. Jag känner mig fortfarande så pass pigg att det inte känns alltför betungande.
Nu har jag passerat de första 30 kilometerna och det är nu, som alla som sprungit ett maraton vet, det börjar på riktigt. I Frankfurt belönas man med att i denna kritiska del av loppet få en drygt fyra kilometer lång raksträcka kastad i ansiktet på en. Det går fortfarande hyfsat bra och jag håller tiden men ett frö av tvivel börjar gro inom mig.
Jag trycker omedelbart i mig en sockerstinn gel spetsad med koffein för att fösa bort de negativa tankarna. Det resulterar momentant i ett kraftigt illamående men det var väntat så jag har överseende med detta. Jag kämpar mot illamående och lyckas behålla gelen i magen och efter några minuter kickar koffeinet in och jag känner mig bättre till mods. Illamående ligger dessvärre och pyr och vill inte släppa helt.
Det rullar nästan på i rätt fart fram till 33 kilometer men den 34:e blir den första att gå alldeles för långsamt vilket gör mig fadd. Inte igen, går det genom huvudet när jag ser sekunderna rinna iväg. Jag tappar tillräckligt mycket på den nästföljande kilometern för att den sjunde femman ska hamna på 20:20. I och med det är chansen att komma under 2:45 försvunnen och det är nu väldigt svårt att motivera sig för fortsatt plåga.
Jag är oerhört bra på att vika ner mig totalt när jag ser målet glida mig ur händerna och det håller helt klart på att ske nu igen. En annan sak jag är väldigt bra på att gräma mig över försuttna chanser. Jag försöker desperat förklara för mitt nuvarande nervikande jag att mitt framtida grämande jag kommer var outhärdlig att ha att göra med. Nervikande Jakob skrattar dock bara hånfullt åt mina argument för att sedan förföriskt viska hur skönt det vore att stanna och strunta i de här dumheterna.
Det är en hård inre strid och jag tittar desperat på klockan för att se om det finns något annat jag kan ta sikte på tidsmässigt. Jag inser att jag fortfarande har en reell chans att slå personligt rekord om jag bara håller ihop det här någorlunda. Jag försöker räkna ut vad någorlunda skulle innebära i rådande tidsjakt men det aritmetiska kunnandet är spårlöst försvunnet sedan kilometer fem så jag klarar inte av beräkningen.
Under min Janusstrid har två kilometer avverkats och dessa har gått i relativt bra fart vilket betyder att chansen att springa maratondistansen snabbare än jag någon gång gjort tidigare fortfarande finns. Jag är nu åter inne i knixarna och krokarna på banan och vet varken ut eller in. Jag har ett enormt tunnelseende och illamående så jag bestämmer mig för att inte ta min sista gel vid 37 kilometer som jag planerat.
Det känns som att det är en utopi att gelen ska stanna i magen så det verkar onödigt att pressa ner den. Jag har nu lyckats övertala mig själv att pressa på för allt vad tygen håller, inte titta mer på klockan och hoppas på det bästa. Det fascinerar mig att jag lyckats träna upp mitt klena psyke till att pressa på som jag gör. Det är inte många delar av kroppen som känns som de ska för tillfället men framåt springer den likväl.
Jag tänker på historien om personen som slår sig i huvudet med en hammare för det är så oerhört skönt när man slutar och jag kan verkligen identifiera mig med resonemanget. Det finns inget jag längtar mer efter just nu än att ta mig i mål och sluta springa. Vid 40 kilometer springer man över lite kullersten vilket visar att det visst finns några ställen på kroppen som kan göra ännu ondare.
Att passera 40 kilometer brukar ofta få de mest negativa tankarna att ge med sig och så även nu. Jag kan fortfarande inte avgöra om jag kommer slå mitt personliga rekord men jag vet att det inte är mer än 10 minuter kvar tills jag får stanna och det får mig att springa på så gott det går. Jag har den senaste tiden varit helt omedveten om löpare runt om mig men det känns inte som jag blivit omsprungen speciellt många gången vilket är positivt.
Jag får nu en rejäl energidipp och känner att det här kan sluta i fosterställning vid 41 kilometer om jag inte tar mig samman och pressar i mig den sista gelen. Det är inte inbjudande att trycka i sig den sötsliskiga massan och den första delen åker upp direkt igen. Inte perfekt men skam den som ger sig jag pressar i mig en bit till och den stannar kvar. Det är ytterst tveksamt om det här handgreppet egentligen har hjälpt mig men jag känner att jag får lite energi i kroppen. Möjligheten att det är placebo är överhängande men det struntar jag i.
En kilometer till läggs till handlingarna och det är nu endast 1195 meter kvar. Jag vet att målgången är inomhus i någon skum lokal som går under namnet Festhalle. Jag ser dock inte lokalen vilket jag tycker att jag borde och det gäckar mig. Jag ser startområdet där jag stod och gned mig mot folk för knappt tre timmar sedan. Innan jag hinner fram dit får jag till min glädje svänga för sista gången i loppet och jag ser byggnaden jag ska springa in i.
Lou Begas 90-tals hit Mambo No. 5 dånar ut från entrén och det är cheerleaders med viftande pom poms längs målrakan. Det är även en härlig röd matta som ligger under fötterna den sista biten in i mål, svulstigt!
Då jag inte är i mitt allra bästa tillstånd för tillfället har jag svårt att avgöra var mållinjen går men jag springer in genom målbågen och tar några steg extra innan jag stoppar klockan och benen. På klockan ser det ut som jag faktiskt klarat av att slå mitt personbästa med några sekunder och när jag tittar upp mot den stora skärm där resultaten för nyinkomna löpare rullar ser jag mitt namn och att jag verkligen gjort det med åtta sekunder!
Känslan av att stanna är milt uttryckt helt fantastisk och adrenalinet som frigörs gör att jag nästan direkt känner mig i toppform. Jag är dock inte toppform inser jag då jag inte för mitt liv kan hitta till mitt hotell som ligger ungefär 100 meter från målområdet. Det blir ett träligt irrande i drygt 20 minuter innan jag förvånad inser att jag står utanför hotelldörren.
Kollegan och löparkompanjonen 2:33-Karlsson är redan på plats i rummet och han har slagit sitt rekord med två sekunder. Jag hävdar att det var lite klent, åtta sekunder är gängse standard för att ett lopp ska anses vara godkänt. Han har dock blivit bästa svensk i Frankfurt Marathon 2014 vilket man inte snackar bort i första taget så jag låter det gå för den här gången. Det känns som en ynnest att vi jobbar och tränar tillsammans, det är det som gör det här möjligt!
Jag slår mig ned med en kall öl och sammanfattar dagen med en 251:e plats, ett nytt personligt rekord på maraton på 2:47:39 och en glädje som inte går att få ned på pränt!
