Motivation. För att kunna prestera på toppen av sin förmåga i vad man nu än kan tänka sig vilja hålla på med så är motivationen den viktigaste byggstenen. Tryter motivationen så kommer man aldrig göra det lilla extra som krävs för att utföra en maxprestation.
Jag har i princip varit besatt av se hur snabbt jag kan springa ett maraton i drygt 10 års tid. Jag har tränat mer eller mindre kontinuerligt under dessa år och när motivationen varit som störst har jag lyckats pressa mig på både träning och tävling så att jag faktiskt nått längre än vad jag trodde skulle vara möjligt för mig.
Men ibland räcker det inte hur motiverad jag än har varit. De senaste maratonloppet jag sprang gick inte alls enligt plan och det blev en lång plåga mot en dålig tid. Efter det loppet försvann löpglädjen och det blev oerhört svårt att intala sig att det var värt slitet.
I ett desperat försök att få igång motivationen och få tillbaka lusten att träna löpning hårt igen, jag behöver löpningen på så många mer sätt än att springa maraton snabbt, anmälde jag mig till Hamburg Marathon. Jag hade inte sprungit loppet tidigare men all information jag hittade talade om ett snabbt och välorganiserat lopp.
Jag lyckades dock aldrig riktigt övertala mig att det är värt den träning som krävs för att springa fortare än jag gjort tidigare så även om jag är i hyfsad god form har inte träningsmängden varit i paritet med vad den varit tidigare. Eftersom jag till varje pris inte ville uppleva ytterligare en misslyckad satsning på personbästa, där jag havererar halvvägs in i loppet och sedan krampaktigt och tvivelaktigt släpar mig i mål, bestämde jag mig dagarna innan start att starta mycket lugnare än vad jag gjort på senare tid och sedan se vartåt det barkade.
Hamburg är en oerhört trevlig stad och dess maraton motsvarar helt klart stadens glans. Mässan är lagom stor och utan den panikartade trängsel man kan uppleva på andra större maraton. När dessutom goodie-bagen innehåller både öl och Red Bull inser jag att det här är maratonloppet för mig.
Även starten är ett föredöme när det gäller organisation. Många små startgrupper med mycket plats i varje borgar för en värdig start. Jag och min ständige vapendragare 2:32 Karlsson beger oss småjoggande till startområdet och anländer med lite drygt 10 minuter till godo. Detta räcker gott och väl och vi får båda strålande startplaceringar. Smaka på det New York Marathon med ditt krav på att vara i startområdet tre timmar före start!
Lugnet före stormen är som alltid en övning i konsten att inte göra av med någon energi även fast benen vibrerar av all den energi jag fött dem senaste tiden i form av omänskliga mängder pasta och tapeklisterliknande dryck. Det är dock sansat och lugnt och jag hittar inte ens någon annan löpare i fållan att störa mig på medan jag väntar. Det känns unikt.
När startskottet så äntligen går och benen får börja bränna av alla de kilogram kolhydrater som finns lagrade i min förhållandevis tunna lekamen känns det helt fantastiskt. Eftersom jag har planen att inte jaga kilometertider utan snarare jaga välmående så håller jag igen något alldeles makalöst. Det är inte den sedvanliga panikrusningen bland övriga löpare så trots att det känns som att jag bara är ute på en rask promenad kommer det inte horder av ivriga löpare ikapp och förbi.
Jag tittar inte på klockan förrän första kilometerskylten dyker och jag tänker att det kan ha fått gå hur långsamt som helst, det ska inte stressa mig oavsett. Det är med stor tillfredställelse jag konstaterar att kilometern gått på lite drygt fyra minuter och 10 sekunder. Helt perfekt och enligt plan. Det är en bred och fin gata loppet går på så det är redan helt fritt svängrum för även de mest extravaganta löpstilarna.
Jag känner en stor lättnad över att vara igång men samtidigt är jag även rädd. Det är en ny erfarenhet för mig att vara rädd inför ett maratonlopp, men då mitt senaste lopp blev en sådan plåga är jag orolig för som komma skall senare in i loppet. Jag slår bort tankarna och sätter mig istället i nuet där det känns prima och allt i mig njuter.
Jag håller mig till den ansträngningsnivå jag trivs med och det visar sig vara en fart ganska precis under 4:10 per kilometer för det är där de flesta kilometertiderna hamnar. Efter sex kilometer får jag sikte på en trevlig löpare jag har tränat en del med så jag höjer farten och springer upp bredvid. Han är inne i en livlig diskussion med en annan löpare och jag förkunnar högt att jag hoppas att inte springer omkring och ljuger.
Stämning är oerhört god och vi fortsätter nästa kilometer pratandes om allt möjligt. Efter ett tag känner jag dock att pratande gör ansträngning lite för hög för att det ska vara värt det. Socialisering i all ära men det här är inte riktigt platsen och tiden för det. Jag slutar därför prata, något jag är mycket ovan vid, och då höjs farten lite så jag rinner ifrån de två trevliga löparna.
Vi vinkar adjö och jag njuter iväg på ett alldeles förträffligt sätt. Som sig bör i lopp av denna magnitud är milen utmärkt med en uppblåst portal och när jag springer igenom denna visar klockan att jag varit ute i lite drygt 41 minuter. Lysande Sickan, tänker jag för mig själv och myser i vårsolen.
Efter en stund kommer en nedförsbacke med perfekt lutning som får benen att pinna iväg lite väl kvickt. Jag blir tvungen att slänga ett getöga på klockan för att se vilken fart jag håller och när jag ser att jag ångar på alldeles för svulstigt blir jag lätt stressad och bromsar in markant. Kilometern blir ändå den snabbaste med marginal men jag tycker att ansträngning detta till trots varit lagom så jag låter mig inte drabbas av fartångest.
Plötsligt dyker en av löparvännerna från kilometer sex upp i en rasande fart och undrar om jag inte kommit längre. Tydligen är utförslöpning någon form av specialitet hos nämnda löpare så han har pinnat på något infernaliskt. Efter ytterligare en stund kommer den tredje löparen farande och vi är nu åter i samlad trupp. Det är trevligt och glatt och vi betar taktfast av kilometer efter kilometer.
Efter en timmes löpning är det så dags att pressa i sig bränsle i form av sötsliskig gel. Det är vare sig speciellt gott eller äckligt men det brukar ofta leda till två kilometer magknip så det är halvdant roligt att göra. Det är dock nödvändigt för att den fortsatta resan ska fungera så det är bara att bita ihop. Nu verkar det som att den lite lägre ansträngningsnivån är en förmildrande omständighet för magen så magknipet sträcker sig bara över en kilometer.
Vår löpande trio håller alla reda på tiderna med varsin GPS klocka alla som visar lite olika vilket ger oss skiftande fartangivelser. Det skiljer dock inte mycket mellan de olika så jag får en bra uppfattning om hur vi ligger till.
Tiden går fort när man har roligt så utan att riktigt inse det passerar vi halvmaran. Lite drygt en timme och 27 minuter har vi tagit på oss vilket känns ypperligt en dag som denna. Efter halvmarapasseringen kommer en nedförsbacke som måste gå till historien som en av dem mest löpvänliga någonsin. Lutning är perfekt och den håller i sig i drygt tre kilometer. Det är ren skär löparlycka och allt jag var orolig för kommer på skam. Det är precis så här det ska vara.
Vi börjar närma oss 30 kilometer och det är bokstavligt och bildligt talat en milstolpe. Det är nu det är acceptabelt att det börjar kännas jobbigt. Idag är det faktiskt fortfarande riktigt behagligt och de 12 kilometerna som återstår känns mer än överkomliga. De övriga i trion börjar här öka en aning men jag känner att jag har det alldeles för bra för att hänga med. Jag intalar mig att jag kan öka lite när det är sex kilometer kvar. Jag vet att det givetvis inte är sant men det känns ändå bra att för stunden.
Jag springer nu för mig själv och kan jäsa in mig en skön löparbubbla där allt jag tänker på är hur benen för mig framåt i en respektabel hastighet. Det är en riktigt fin känsla och när jag konstaterar att jag gå ned rejält i fart och ändå ta mig in under tre timmar bestämmer jag mig för att det får bli dagens mål och att jag ska göra det med minimalt obehag.
Mina tidigare idéer om att öka fart vid 36 kilometer slänger jag ut genom fönstret och känner stor lättnad över det beslutet. Vid 36 kilometer ska man även få Red Bull serverad, något jag törstat över hela loppet. När jag väl kommer dit så vågar jag dock inte ta någon, jag har lite dålig erfarenhet av att trycka i mig Red Bull under lopp. Jag får en rejäl kick i några minuter men när de går över står man som ett tomt skal och undrar var energin tog vägen. Jag vinkar därför ett ursäktande nej tack till de serverande Red Bull-funktionärerna.
Nu börjar det kännas att jag har hållit på ansträngt mig i två och en halv timme så det är inte riktigt lika behagligt längre. Det går inte att jämföra med tidigare bedrövelser så jag är ändå på ett glatt humör. Jag har fått en perfekt rygg som jag sätter fokus på och det bär fram mig någon kilometer.
När jag sprungit New York Marathon har jag flera gånger blivit påhejade med det fantastiska ”Go Wolverine!”. I Stockholm har det mindre smickrande ”Där springer Ronny i Ronny och Ragge” hörts från publiken (tölpar!). I Hamburg får jag dock det bästa hejaropet jag någonsin hört: ”Schönen Koteletten!”.
Jag har veckan innan av outgrundlig anledning blivit informerad av en kollega att polisonger heter koteletten på tyska och tack vare detta förstår jag att ropen är riktade till mig. Jag blir alldeles varm inombords och jag vinkar och sträcker näven i luften vilket ger än mer hejarop. Koteletten-incidenten har burit fram mig ända till 40 kilometer och nu är det för första gången riktigt jobbigt. Det spelar dock inte så stor roll för jag har gott om tid på mig så jag ignorerar obehaget och glider fram majestätiskt, nåja.
De sista kilometerna går uppför och det är även motvind vilket känns onödigt. Nu går det ändå framåt i rimligt hastighet så det blir inte speciellt länge det debacle pågår. En uppblåsbar portal, en sådan som varit vid milmarkeringarna, tornar plötsligt upp sig och jag blir förvånad över att jag redan kan vara i mål. Det visar sig dock att portalen saknar existensberättande då den inte fyller någon annan funktion än att luras och bedra. Jag funderar länge på vad den kan ha markerat för något.
Jag kommer till slut över sveket då jag ser den riktigt målgången. Det är en stilig röd matta en bra bit innan mål och jag funderar på om jag ska gå på händerna över mållinjen för att verkligen spexa till det men inser att det är alldeles för dåliga odds på att jag ska lyckas med det upptåget så jag springer in i mål som en normal människa istället.
Som, nästan, alltid är det fantastiskt att vara i mål och jag är så vansinnigt nöjd över dagens lopp. Jag har knappt mått dåligt alls och jag har lyckats anpassa farten till göra resan från start till mål riktigt trevlig och jag kan inte vara missnöjd när jag återigen tagit mig in under tre timmar, 2:56:42 närmare bestämt. 367 löpare hade hunnit ta sig i mål före mig vilket jag tycker känns rimligt och bra.
Väl tillbaka på hotellet sluter jag upp med 2:32-Karlsson som idag är 2:33-Karlsson då han missat personligt rekord med en knapp minut. Det är dock hans näst snabbaste maraton så han är ändå på gott humör. Efter att suttit och snackat igenom loppet ett tag beger vi oss ut på Hamburgs gator för att återställa, temporärt i alla fall, vätskebalansen.
Det blir en perfekt eftermiddag med god öl och en gigantisk pizza som grädde på moset. Flygturen hem på kvällen går i ett nafs och jag kan inte med ord beskriva hur nöjd jag är över helgen och loppet. Jag vet att det låter pretentiöst men den här gången jagade jag inte tiden utan löpglädjen och efter drygt 42 kilometer hade jag hunnit ifatt den.
På ren svenska: Fan vad kul det är att springa!
