- Fortsätt framåt, du får inte stanna här.
- Det går inte!
- Du måste, annars bli du påkörd
- Det är bättre att bli påkörd än att röra sig framåt för tillfället…
Dialogen utspelar sig mellan en funktionär och en hyfsat trött cyklist i målområdet till Cykelvasan 2012. Men nu går jag händelserna i förväg så jag backar ett knappt dygn.
Dagen före Cykelvasan kör jag och min granne, tillika goda vän, Johan i ett förvirrat tillstånd bil de närmare 35 milen mellan Stockholm och Mora. Egentligen blir det drygt 40 mil då vi kör fel på grund av en oerhört spännande handbollssemifinal i OS. Felkörningen och diverse vägarbeten gör att vi missar nummerlappsutdelningen i Mora och får således hämta nummerlappen i Sälen dagen efter.
Det blir dessutom rätt sent så det blir något för få antal timmars sömn natten före loppet. Det är inte mycket att göra något och då Sverige dessutom vann handbollsmatchen är det helt klart värt det. Vi bor hos mina svärföräldrar i deras stuga några mil väster om Mora och markservicen är formidabel. Trots att vi går upp vid 05:00 så står frukosten dukad på bordet. Mätta, glada och svintrötta beger vi oss mot Mora och de bussar och lastbilar som ska föra oss och våra cyklar till Sälen.
Allt går väldigt smidigt och vi lyckas båda somna på bussen och kan således fylla på sömnkontot med en dryg halvtimme. Väl på plats rullar allt på smidigt så nummerlapparna hämtas ut och cyklarna placeras i rätt starfålla på mindre än 20 minuter. På grund av att det gått så fort har vi nu en timme på oss att fixa i ordning oss själva och bli nervösa. Jag lyckas briljant med båda delarna.
Istället för att stå och bli nervös borde jag värma upp men det har jag inte en tanke på. Det är rätt så olyckligt då Cykelvasan, likt Vasaloppet, börjar med några kilometer rejäl uppförsbacke. Att kallstarta i den backen känns sådär och jag får duktigt flås direkt. Eftersom jag cyklar väldigt mycket mindre än jag springer så har jag inte vant mig vid att det acceptabelt att det blir redigt flåsigt titt som tätt när man cyklar då det uppstår en helt annan sorts vila i nedförsbackar på cykel än i löpning.
På grund av den okunskapen håller jag igen en del under den första stigningen. När stigningen är över blir det är några kilometers utförsåkning där man kan ligga på rulle och vila ut ordentligt. Jag grämer mig därför en smula att jag inte tagit i mer i backen. Att ligga på rulle i stora klungor är härligt, det går fort och man behöver inte ta i speciellt mycket. Det är lite nervöst att dundra på i 45 kilometer i timmen på en grusväg med lömska gropar och hål i när man har fullt med andra cyklister runt omkring sig. Många som säkert är lika ovana cyklister som jag. Det höjer emellertid spänningen och adrenalinet så det i ett uppumpat tillstånd jag flyger fram.
Det gäller dock att vara vaksam för i ett moln av grus och damm några meter framför mig stupar ett antal cyklister omkull. Johan är mitt i smeten men hinner som tur är veja undan. Själv har jag tid på mig att bromsa och signalera bakåt att farten måste sänkas omgående. De kraschade cyklisterna ser ut att klara sig bra och det tar inte lång tid innan jag skakat av mig försiktigheten och är uppe i samma fart igen.
Efter ett antal mysiga, om man bortser från kraschen, kilometrar i svagt medlut svänger vägen upp och det blir en seg motslaka på ganska sugande underlag. Det är här jag direkt blir synad att jag inte är någon cyklist för mina benmuskler kan inte alls hålla farten uppe på samma sätt som närliggande cyklister. Jag tar i för allt vad jag är värd för att hålla någon form av anständig hastighet och börjar känna att orken tryter och att benmusklerna fylls av mjölksyra.
Som jag redan nämnt vågar jag aldrig komma upp i sådan ansträngningen när jag springer eftersom om man får mjölksyra i början av ett maratonlopp är man totalt rökt. Nu är jag dock vis av tidigare erfarenheter, det vill säga den begynnande backen, och har insett att jag kan ta ut mig ordentlig och ändå få tillbaka krafterna vid ett senare tillfälle. Jag fortsätter därför mata på trots att jag ligger på gränsen. Jag måste se rätt sliten ut för Johan skriker åt mig att trycka i mig en gel, något jag omedelbart gör.
Efter den sega grusvägen blir det härlig landsvägskörning i några kilometer. Nu går det fort och jag blir glad av att ligga i en stor klunga och susa fram i dryga 50 kilometer i timmen. Landsvägskörningen avslutas med en tvär avstickare rakt in i skogen och ut på en mindre grusväg. Det är fortfarande medlut så farten hålls fortfarande rätt hög. Grusvägen har små vågor i sig så det är rätt stökigt och cykeln hoppar och far en hel del.
Det första som händer när det börjar skumpa är att en av mina flaskor med sportdryck flyger iväg. Som tur är fungerar langningen väldigt bra så det är inget som oroar mig speciellt mycket. Jag känner bara viss saknad efter min fina Vitargoflaska som har varit med mig i många år, må den vila i frid. Något som däremot är störande är att det börjar känns plågsamt i ländryggen av allt skumpande. Det gör rätt ont men är än så länge hanterbart så jag ignorerar det efter bästa förmåga.
Det rullar på bra men vi måste hela tiden vara vaksamma på de ryggarna vi tar då många kroknar och släpper det stora fina tåg vi vill ligga på rulle till. Själv blir jag fortfarande synad i alla backar men orkar än så länge jaga ikapp klungan så fort backen planat ut.
Vi har nu passerat halvvägs och allt känns fantastiskt. Det är sol, det går fortare än i fjol och jag är pigg som en lärka. Vi far återigen fram i dryga 50 knyck i en stor klunga och jag beslutar mig för att gå upp och dra en stund. Precis när jag fått upp farten och planerar glänsa i fronten hugger det till rejält i ländryggen. Det gör förbannat ont och det går helt plötsligt inte att trampa alls.
Jag blir orolig över vad det är som gått sönder i mig och att jag sitter på en cykel i hög hastighet med låst och smärtande rygg. Tur i oturen så tar landsvägen slut och vi svänger in i skogen där en kort men relativt brant backe väntar. Då jag inte kan trampa och farten inte räcker kommer jag bara halvvägs upp i backen innan jag får hoppa av cykeln och kasta mig åt sidan för att inte vara i vägen för efterföljande cyklister.
Johan har hunnit se att jag fått problem och har själv stannat i backen. Jag leder cykeln dit han står och förklarar vad som hänt. Han undrar om jag kan fortsätta men jag är mycket osäker och säger åt honom att köra på. Han drar iväg och själv ställer jag mig framåtböjd med händer i knävecken och dra ut ryggen för allt jag är värd. Jag har ingen aning om det är en bra eller dålig övning i rådande tillstånd men jag är desperat.
Om det är beroende på min stretch eller på att jag klivit av cykeln är oklart men efter någon minut känns ryggen rätt normal så jag hoppar åter upp på cykeln. Så fort jag sätter mig ned på sadeln spänner det till i ryggen men det fungerar att stå upp och cykla. Det är hyfsat jobbigt men det går framåt och då det återigen är utförsåkning är farten godkänd.
Efter ett ha cyklat stående en stund verkar ryggen mjukas upp och det går återigen att sitta på sadeln. Jag är stressad över att det ska hugga till igen men jag trycker på mer och mer och efter ett tag kan jag köra på som jag gjorde innan. Jag ser nu Johan en bit framför och börjar försöka jaga ikapp honom. Det tar några kilometrar men till slut är jag i fatt och jag blir lycklig som få. Ryggen gör ont men den verkar inte låsa sig så vi kan börja växeldra igen.
Inget ont som inte för något gott med sig och i det här fallet har jag insett att jag kan hålla bra mycket högre fart i backarna om jag står upp och cyklar i dem. Så även om alla runt omkring mig sitter fint på sadeln slänger jag nu i tyngre växlar och ställer mig upp i minsta backe vi möter. Jag blir därför inte längre akterseglad gång på gång och behöver därför inte jaga ikapp klungan efter varje backe.
Det här är något jag spar mycket energi på och då jag även dragit i mig en Red Bull shot är jag i full gas igen. Det är nu bara en mil kvar och känner mig full av energi. Jag och Johan har växeldragit fram tills nu men nu verkar han ha tappa lite så jag kör på och hoppas han tar rygg. Jag kör om trötta cyklister i parti och minut vilket alltid är inspirerande. Efter tag inser jag att Johan inte längre ligger bakom mig men jag hoppas han är i närheten så jag fortsätter trycka på.
Precis innan jag ska svänga upp på Vasagatan och köra de sista 300 meter in i mål bestämmer jag mig för att ta en sista titt efter Johan då jag gärna vill att vi går i mål samtidigt. Nu är det inte alls smart att titta bakåt i en tvär sväng så jag kör rätt in i det rödmålade trästaket som så fint ställts upp för att markera banan. Det blir en rejäl smäll och det verkar som staketet välter. Några funktioner ropar förskräckt till och undrar vad det är för fyllo som kommer farande. Jag lyckas dock mot alla odds undvika att ramla men jag skrapar upp handen och armen en del.
Efter den lilla malören vågar jag inte titta bakåt fler gånger utan tar det istället lugnt på upploppet i hopp om att Johan snart ska dyka upp. Han hinner dock inte göra det innan jag gått i mål men jag behöver bara vänta fyra sekunder innan han kommer i mål bakom mig. Hans ben har tokkrampat och skakar loss på eget initiativ vilket inte ser alltför behagligt ut.
Framför oss ligger mannen som håller på att tillkännage att det är ett bättre alternativ att bli påkörd än att röra sig framåt för tillfället och det ger en perfekt inramning på ett fantastiskt roligt lopp. Hade det inte varit för att jag fått något märkligt hugg i ryggen en kort stund har hela dagen varit underbar. Jag vet inte om det är att jag tar ut mig mer på löpning men jag har aldrig varit i närheten av det obehag jag känner under ett maratonlopp. Idag har det i princip bara varit roligt hela tiden.
Jag längtar redan till nästa år för jag kommer garanterat köra cykelvasan nästa år igen!
